Jag har nämligen ingen röst kvar...
Vet inte vad som har hänt men i fredags började jag bli hes under eftermiddagen sen blev det bara värre och värre, igår gick det ganska bra men idag är det en blandning av viskande och målbrotts toner när jag försöker prata. Har än så länge inte sagt så mycket för övriga familjen är ute med hunden så jag har bara "testat" rösten lite för mig själv, dricker te nu för att se om det kan mjuka upp stämbanden lite. Min teori är att det beror på pollenallergi eftersom jag inte har några andra förkylningssymtom, om det inte är något virus som har satt sig bara på stämbanden. Får väl se hur det utvecklar sig, hoppas att jag kan ha sista gympapasset imorgon för det är ju inte bara sista för terminen för min del är det ju också sista passet som ledare på ett tag framöver.

Igår var en bra dag, vi gick hem tidigt från Puls i fredagskväll för det var bara konstigt folk där så jag kunde vakna utvilad på morgonen. Träffade Cissi och Vincent för en fika på stan, hon fick även se lilla Gunnars (projektnamnet på bebisen) första porträtt. Sen blev det såklart en del bebisprat och namndiskussioner, försöker ändå hålla mig lite till andra samtalsämnen också så man inte glömmer bort att man är en egen person också inte bara blivande mamma.
Vi hade visserligen ett litet bakslag när vi stannade på Donken i Hageby eller Mirum som man tydligen ska säga nu. Valde helt fel kö och fick vänta så länge på maten att både jag och Lovisa höll på att få ett psykbryt. Sedan blev det en lugn eftermiddag i Bergshyddan.

Bästa på hela dagen var kanske ändå när Loreen sjöng Sverige till en vinst i Eurovision!!! Något som inte har hänt sedan 1900-talet (1999) så nu hoppas jag på att nästa års final går i Globen så vi enkelt kan åka och titta. Har redan sagt till mamma att vi vill ha barnvakt då och hon gick med på det. Vet inte om hon halvsov och bara sa ja till allt men ett löfte är ett löfte ;-)

Idag blir det ännu en tur till Bergshyddan för lite morsdagsfirande sen kanske jag kan lägga upp en bild på tröjan som jag har stickat till mig för mormor ska hjälpa mig att sy ihop den.

Som avslutning vill jag rikta en extra tack kram och puss till min älskade sambo som körde 16 mil för att titta på finalen med mig fast han var tvungen att åka klockan 7 imorse igen. Du är bäst!!

Vet inte om jag riktigt vågar hoppas ännu men det verkar ju faktiskt som att sommaren är här. Igår åkte jag till jobbet i capribyxor och bara en kofta över mitt linne och det var till och med varmt, underbart!
Hoppas på att det håller i sig, åtminstone veckan ut så jag kan få en fin helg nere i Norrköping och Gusum.
Känner att hjärnan arbetar otroligt långsamt nu eftersom jag fortfarande inte har ätit frukost fast jag gick upp för nästan en timme sedan så jag ska nog inte skriva mer nu för då riskerar det att bara bli utdraget svammel...

Min mamma har alltid sagt att jag har så svårt för att vara ensam. Att jag alltid behövde bli underhållen när jag var liten och att jag ville att någon skulle leka med mig så jag inte behövde vara själv. Tyckte nog när jag fortfarande bodde hemma att det inte alls stämde, jag var ju ensam hemma varje dag när Lovisa och jag slutade olika tider och de jobbade. Men när jag sedan flyttade hemifrån så kröp det fram mer och mer att hon hade haft rätt hela tiden.

För det är en sak att vara ensam hemma en timme eller två och underhålla sig med tv eller internet, men varje dag... Det finns en anledning till att jag aldrig kan få min mobilräkning under 500kr längre. Nu bor jag inte ensam längre men det blir ändå en hel del dagar då jag är ensam hemma eftersom jag har en hel del vardagar ledigt när Lasse jobbar. Inga problem egentligen, jag brukar kunna fylla mina dagar ibland med hushållsarbete och ibland med tv, internet eller träning. Men så en dag så umgås man med någon och då verkar de där dagarna framför tv:n ganska tomma och meningslösa.

Telefon i all ära men det är ju sällan man känner att man har tid att sitta en hel eftermiddag i telefon med någon, oavsett vem det är. Men träffas man så är det som att tiden inte spelar någon roll, kanske för att man kan ta med sällskapet till tvättstugan om det skulle vara absolut nödvändigt eller så kan man plocka lite i köket under tiden man pratar. Vad vill jag nu ha sagt med allt det här svamlet? Jo, man borde träffa människor lite oftare och inte känna sig begränsad av avstånd. Handlar det om timslånga tågresor enkel resa eller liknande så är det självklart svårt att ta en dagstripp. Men en timme eller två i bil är ju ingenting om man faktiskt kan vara på plats i tio timmar. Om jag ser många år framåt i tiden och funderar på hur jag kommer tänka då "Jag ångrar att jag har lagt ut så mycket pengar på bensin när jag hade kunnat köpa så mycket för de pengarna, den där fåtöljen är ju så snygg." Eller: "Jag ångrar att jag inte åkte till min familj och mina vänner oftare bara för att spara pengar till den där löjliga fåtöljen." Nu sparar jag inte till en fåtölj men ni förstår poängen. Pengar är nödvändigt för att man ska kunna överleva, jag påstår inget annat men överflöd av pengar är inget måste. Nu väntar stora utgifter framöver och min inkomst kommer ju drastiskt att sänkas men vad är ett överflöd av sparpengar om man inte känner livsglädje. Om man väljer att spara istället för att leva vad sparar man då till?

Bättre att äta havregrynsgröt tillsammans än oxfilé ensam som Lukas Moodyson en gång sa ;)

Påväg till bilen efter jobbet imorse så luktade det verkligen sommar. Luften var inte iskall, buskar och träd stod i full blom och doftade ljuvligt. Då tänkte jag att "snart är det skolavslutning". Tankarna vandrade till mina egna skolavslutningar när jag var liten.

När skolavslutningen innebar början på ett tio veckor långt sommarlov med allt vad det innebar. Vakna tidigt, man var ju barn, slänga i sig frukost och hoppa upp på cykeln för att hinna hem till kompisen innan sommarlovsmorgon började på tv. Sedan var man ute hela dagarna, klättrade i träd och berg, lekte kurragömma och spenderade eftermiddagarna vid Yxningebadet.

Livet var lätt och roligt och det kändes som att sommarlovet höll på i en evighet, nästan en hel livstid. Jag minns att jag brukade längta tillbaka till skolan i slutet av sommarlovet. Så mycket att jag började göra egna mattetal att lösa och löste mycket korsord för att känna mig lite stimulerad. Men ju äldre man blev desto kortare kändes sommarlovet och plötsligt skulle man fylla sommarlovet med ett sommarjobb, vilket reducerade de lediga veckorna markant. Nu tio år efter mitt senaste "riktiga" sommarlov ser jag fram emot fyra veckor semester. Fyra veckor som kommer springa förbi i en rasande fart. Även om det fortfarande är lite känsla av sommarlov när man går ut från jobbet efter sista arbetspasset innan semestern. Det känns som att fyra veckor är oändligt långt och att man aldrig ska gå tillbaka till jobbet. Sen blinkar man och så står man där utanför dörrarna påväg in igen.

Kunde inte heller låta bli att tänka att om ungefär åtta år är det dags för den där fantastiska skolavslutningen igen, fast då sitter jag på åskådarbänken. Även om det känns kul så känns det samtidigt lite läskigt, men det är ju som sagt åtta år tills dess och det är ju en eeevighet, eller hur?

Det har inte blivit något bloggande här på mycket länge, har inte funnits något att skriva om.
Vi gör mest vardagliga saker som att handla, städa och laga mat. Ibland hittar vi förstås på roligare grejer också men på några månader nu har jag inte alls haft bloggen i tankarna.

Men! Nu kommer det ju hända grejer framöver som borde dokumenteras, kanske inte så mycket för min skull på en blogg för mina minnen ska nog sparas på ett mer privat ställe där de kan vara mer detaljerade och intima.
Fast för de jag inte träffar eller pratar med varje dag, fast man kanske borde, så kan bloggen vara det näst bästa i detta "äventyr" som väntar framöver...

Jag kommer inte heller göra någon reklam för detta på Facebook utan jag litar på att den hederliga djungeltelegrafen gör sitt jobb. De som verkligen är intresserade kommer nog att hitta hit tillslut. Om det sen blir en eller tio har inte så stor betydelse för den, eventuellt, enda personen ska ändå få veta vad som händer och sker :)

Ännu en dag har börjat, för en vecka sedan var jag i New York och svettades. Nu är jag i Sverige och tittar ut på regnet som öser ner, känns inte så upplyftande. Samtidigt är det bra eftersom jag ska åka till jobbet om två timmar så det finns inte så mycket annat som lockar. Förutom att städa här hemma då, men det kan jag inte kalla lockande precis...

Igår kväll kämpade vi några timmar med vårt akvarium som hade blivit helt överväxt av gröna, trådiga alger. Vi var inställda på att det skulle ta tid för det var verkligen värre än det någonsin har varit. Så vi lyfte ur alla fiskar till en skål, plockade ur alla växter och tömde ur allt vatten. Sen var det dags att skrubba, alla växter blev sköljda och befriade från sitt trådiga täcke och bottengruset blev ordentligt genomsköljt. När allting ändå var tömt passade vi på att flytta hela härligheten. Så nu har fiskarna fått ett nytt hem inne på kontoret där det är lite avskilt från allt solljus som förmodligen har varit en stor del, eller hela anledningen, i algernas framgång. Förhoppningsvis kommer det minska ordentligt nu när de får nöja sig med ljuset från sina lysrör. Vi ska även fylla på med lite nya fiskar, en av arterna förökar sig ganska frekvent så för att undvika inavel behövs det lite nya förmågor där. Sen kanske en ny art skulle kunna göra entré för den här sammansättningen har varit ganska konstant ett tag.

Det blev ingen ritning igår, får ta det imorgon efter jobbet. Kanske till och med kan hitta en på hyresvärdens hemsida, helst med färdiga mått och alllt men finns det bara en planlösning så kan jag fylla på måtten själv. Sen får vi se när uppstarten blir, nästa helg ska vi på bröllop och helgen efter jobbar jag. Det måste såklart inte ske på en helg, förmodligen kommer vi handla på en vardag för att undvika trängsel, men man vill ju helst börja på en dag när man har obegränsat med tid. Inte när Lasse kommer hem från jobbet kl 19 och jag ska gå upp kl 05, det är en typiskt dålig tid.

Dags att möta dagen, äta något, duscha och kasta sig ut i ovädret för att vårda sjuka människor...
Vi hörs!

Börjar känna att jag är tillbaka till det normala igen efter resan. Jetlagen har slagit ganska hårt så jag är trött på dagarna men kan inte sova på nätterna som ni förstår en riktigt ond cirkel. Men idag har jag känt mig "normalt" trött, är aldrig pigg när jag har gått upp kl 06 eller tidigare.

Så...skrivandet känns inte lika flytande nu som när jag var igång varje dag men jag ska försöka återge min dag i New York så bra som möjligt. Jag fick en riktigt bra plats på flyget från Las Vegas, fick sitta längst fram precis bakom första klass. Det innebar ett enormt benutrymme så jag kunde verkligen sträcka ut mig som jag ville hela natten men jag hade ändå svårt att sova så det blev bara ca 2 timmars sömn. Landade en halvtimme tidigt så klockan var bara 05 på morgonen men innan jag hade kommit igenom alla kontroller, hittat tågstationen och kommit in till stan hade den hunnit bli 7. Då det inte var någon servering på planet kändes det i magen att det var dags att leta upp ett frukostställe. Det blev en äkta amerikansk creamcheese bagel och kaffe sen var jag redo att möta ett uppvaknande New York. Jag gjorde staden med en engångskamera i högsta hugg eftersom kameran i min iPhone fortfarande strejkade. Ska inte trötta ut er med detaljer om platserna jag besökte då man måste se dem själv för att förstå. Jag började med Times Square med dess gigantiska, blinkande neonskyltar. Efter det följde Broadway, även där avlöste neonskyltarna varandra längs båda sidor av gatan. Jag avklarade det "obligatoriska" besöket i Empire State Building, vilket var mycket bra för en turist som jag som bara hade en dag på mig att se hela stan. Man såg verkligen allt, självklart missar man ju detaljerna som varje stadsdel har att erbjuda men helhetsbilden fanns ändå där. Kände mig riktigt optimistisk när jag så att Central Park var så nära så jag bestämde mig för att styra mina steg ditåt när jag hade tagit hissen de 86 trapporna från toppen av ESB. Det såg mycket närmre ut uppifrån än vad det kändes som i fötterna när jag väl gick dit. Men det var ganska skönt att komma dit och sätta mig på en parkbänk och slippa undan alla stadsljud en stund. När jag skulle därifrån gick jag visserligen en stor omväg så min promenad blev förmodligen flera kilometer längre än vad den kunde ha blivit.

Det var en komprimerad sammanfattning av min dag i The Big Apple, jag hade strålande sol hela dagen till skillnad från Lasse som hade åskoväder och blev fast på flygplatsen hela dagen. Nu har jag väntat hela dagen på att komma hem för att rita upp en planritning över lägenheten så vi kan börja planera för vår omtapetsering som vi har planerat så jag har inte tid att skriva mer!

Då är vi tillbaka i Las Vegas där vår resa började och där den också slutar. Känns ofattbart att 1,5 vecka kan gå så fort!

Igår var en ganska ospännande dag för, som jag skrev tidigare, var det en långkörare genom öknen. Som dessutom var samma öken som vi körde genom i början av resan så vi såg inget nytt. Det som kunde ha gjort resan lite spännande på ett mindre positivt sätt var att bilen lät konstigt redan från start och den varvade rejält när man gasade. När vi hade 70 miles kvar till Vegas började en varningslampa lysa på panelen att något var för varmt, men vi såg ingen rök och kände ingen konstig lukt så vi körde vidare ändå. Vad skulle vi gjöra när vi var på en motorväg genom öknen utan en avfart i sikte. Plötsligt gick det inte att gasa hur mycket Lasse än tryckte ner pedalen så då var vi tvugna att slå på varningsblinkersen och köra in till vägkanten. Där stod vi en stund och hoppades på att bilen skulle kunna svalna lite, i den stekande ökensolen. Tillslut gick det åtminstone att köra framåt så vi höll en något lägre hastighet för att hålla varvtalet nere och tog oss hela vägen till Las Vegas. Killen på uthyrningen sa att det var vanligt för en bil i den storleken vi hade hyrt att det blev överhettad när man körde så långt genom öknen så det var inget konstigt.

Vi tog en taxi till hotellet, nu bor vi på Bellagio som är i en annan klass än de ställen vi har bott på senaste dagarna. I lobbyn är taket täckt av stora blommor i glas och vaser med höga rosor och liljor står i långa rader längs disken. Vi fick ett rum på 14:e våningen med utsikt mot baksidan, vilket inte gjorde så mycket eftersom vi ändå inte skulle vara på rummet. Vi vilade en stund efter den långa körningen och sen skulle vi göra oss klara för att gå ut och käka när Lasse plötsligt får en blixtrande huvudvärk. Han blev helt utslagen en stund så vi fick lägga oss på sängen en stund till och vila. Vi tolkade det som ett symtom på för lite mat och vätska så vi tog oss tillslut ut på "The Strip" för att hitta lite mat. Värmen här liknar inget annat jag har varit med om, inte ens den varmaste dagen i Egypten slår den här värmen. Något som förmodligen inte är så bra om du har extrem huvudvärk för när vi hade ätit så kom den tillbaka. Lite synd eftersom det var vår sista kväll tillsammans den här resan men staden finns ju kvar och då har vi sparat lite att titta på till nästa gång vi kommer hit. Gör vi det behöver vi nog två dagar här för trots att själva kärnan av Las Vegas med alla hotell och kasinon inte är så stort så är varje hotell så unikt att det är värt ett besök. Bland annat fontänerna här på Bellagio som skjuter vatten flera meter upp i luften blandat med färgat ljus så det blir som ett fyrverkeri av vatten. Tack vare att Lasse trampade i en äcklig blöt fläck i vårt första rum har vi nu utsikt över fontänerna från vårt fönster.

Nu ligger jag ensam i sängen för idag ska Lasse jobba, han är på ett Virgin Galactic konvent här på hotellet som håller på hela dagen. Allting runt det här konventet är väldigt exclusive så inga utomstående får vara med. Ikväll är det en stor fest med många betydelsefulla männsikor som är bra att knyta kontakten med så därför kommer jag och Lasse inte flyga hem tillsammans. Detta för att om man flyger från Las Vegas så är det en väntetid på ca 13 timmar i New York vilket gör att om jag skulle stanna kvar här till imorgonkväll när han flyger hem så skulle jag landa i Sverige 3 timmar innan jag ska vara på nya jobbet vilket inte kändes helt okej. Därför flyger jag ikväll istället så jag landar på söndagmorgon och har en dag på mig att bli fräsch efter resan innan jag börjar jobba.

Får se vad jag ska hitta på idag, det känns väldigt lockande att ta med mig min bok och bara ligga vid poolen hela dagen tills det är dags att åka. Ska väga min väska också och se om jag behöver packa om något till handbagaget för att undvika övervikt när jag checkar in det på flyget. Det här blir förmodligen min sista uppdatering innan jag är hemma igen men med tanke på hur fort tiden har gått här så kommer det väl kännas som fem minuter sen jag skrev det här då, för mig i alla fall.

Där är vi nu, ca 16 mil norr om Los Angeles. Det är en genuin hamnstad eller by snarare, små gulliga hus och bryggor överallt. Fisk och skaldjursresturangerna radar upp sig utmed hamnen och mitt ute i viken finns en brygga som ockuperas av en flock sälar. Vi satt i ett uterum på resturangen vi åt middag på och kunde höra sälarnas säregna läte och rätt som det var simmade en säl förbi, dök under ytan och simmade förmodligen ut till sina kompisar igen. Det fanns även en hel del småbutiker visa riktigt turistinriktade med vykort och t-shirtar med ortens namn på och vissa helt överfyllda med prylar. Jag gillar mest de överfyllda butikerna för det är där man kan göra unika fynd. Nu skulle alla ställen stänga just när vi började gå runt, vilket kanske var tur för annars hade mitt bagage förmodligen blivit ännu tyngre och fyllt med saker som skulle vara svåra att placera när vi kommer hem. Men två gulliga sälar blev det i alla fall.

Vägen vi tog hit var riktigt häftig, den gick utmed kusten och var otroligt vacker. Det kommer komma en hel hög med bilder när vi kommer hem sen och har kunnat titta igenom alla. Jag ångrar lite att jag förlitade mig på iPhone kameran för trots att den ger riktigt fina bilder hade vissa motiv säkert gjort sig bättre om man hade haft en bättre zoom. I alla fall tänk er en ca 100 meter hög bergvägg med klarblått vatten som slår in mot klipporna nedanför ovanpå den bergväggen går en väg och på andra sidan vägen reser sig ytterligare en bergvägg minst lika hög som den nedanför. Så såg största delen av vår resväg ut idag. Det vackra var att bergväggen nedanför vägen gick nästan rakt ner så utsikten blev magnifik men på andra sidan vägen var det mer sluttande och mer grönt. Det var böljande kullar med träd och buskar och där det blev en dalgång mellan bergen svepte molnen in mellan och höljde in bergstopparna i en vit slöja. När vi hade stannat några gånger så bestämde vi att nu kör vi raka vägen till hotellet den sträckan som var kvar, men det blir ju aldrig som man tänkt sig. Den här gången på ett positivt sätt för vi kom fram till ett ställe där det var packad med människor på en utkiksplats. Vi började spana efter valar men det var alldeles för grunt så Lasse sa att det kanske är sälar. Då tittade jag ner på stranden "stora jävla djur" hävde jag ur mig för jag blev så chockad. På stranden låg det horder av jättestora sälar, elefantsälar fick vi veta att de hette. Så vi svängde in och klev ur bilen. Det första vi möttes av var små gulbruna ekorrar som kilade omkring, de hade blivit så vana vid människor att de till och med hoppade upp i knät på en tjej som matade dem med smulor. När Lasse böjde sig ner för att fota dem var de enda framme och nosade på hans hand för att se om han hade något ätbart. Elefantsälarna var enorma och högljuda men väldigt fascinerande att titta på. De var även riktigt snabba och kunde komma upp i ca 40km/h. Det fanns en guide där som man kunde ställa frågor till det var så vi fick veta vad det var för art och hur snabba de var.

Dagens vyer och upplevelser har skiljt sig helt från det vi har gjort hittills och känns som en fantastiskt avslutning på den här resan. Vi har självklart två dagar kvar men morgondagen bjuder på en sju timmars (om vi kör non-stop) bilresa genom öknen så där har vi den dagen. Fredagen innebär jobb för Lasse och jag ska väl spela bort mina växelpengar och se vad Las Vegas har att erbjuda. Vi har redan börjat fundera på att komma tillbaka och göra en riktig roadtrip genom hela USA och Morro Bay finns redan med på rutten.

Dagens första aktivitet var obeskrivligt kul! Vi kom fram till iFly där vi skulle få prova på "indoor skydiving" ungefärligt översatt fallskärmshoppning inomhus. Först fick vi registrera oss på en dator där och skriva under intyg på att vi inte hade några sjukdomar eller tidigare eller nuvarande skador som kunde påverkas av flygningen, allt för att inte kunna stämma dem efteråt. Sen fick vi sitta och vänta en lång stund men då fick vi tid att kolla in alla andra som var före oss in i lufttunneln för att få en föraning om vad vi hade givit oss in på. Sen var det dags för lektion så hela vår grupp fick gå in i ett klassrum för att se på en kort film och få instruktioner om hur man tog sig in och ut och hur man skulle bete sig inne i tunneln.

Så till själva flygningen, vi fick tjusiga overaller med matchande skyddglasögon och hjälmar samt öronproppar i läckra färger. När vi hade "primpat" oss fick vi gå in i väntrummet som var en avskärmad del av lufttunneln. Man fick hålla armarna intill bröstet och luta sig in och när man var inne fällde man ut armarna och benen precis som när man hoppar fallskärm. Då låg man ovanpå en luftström så stark att man kunde sväva omkring, instruktören hjälpte till att justera armar, ben och huvudet så att man hamnade i rätt position sedan fick man sväva omkring där i ca 1 minut. Alla fick två flygningar à 1 minut för min del var jag så nervös att jag fick tänka på att andas för att inte sitta och hålla andan innan första minuten i tunneln. Inte för att det såg så hemskt ut utan mer för att jag inte visste hur det skulle kännas och hur man skulle flyga runt. Men det var hur kul som helst och jag kunde knappt vänta tills det var min tur igen. Men det är också en sån känsla som jag skulle kunna beskriva med tusen ord utan att riktigt kunna förmedla hur det faktiskt var. Men det finns lite bilder som ni kan kolla in och så småningom ska vi lägga upp videon som vi fick med men den behöver klippas lite först för den är på alla som var med i vår grupp. För att se bilderna klicka här.

Resten av dagen spenderades på ytterligare en outlet men det blev inte lika mycket shopping den här gången för det var ungefär samma butiker som sist och de hade i stort sett samma utbud som då. Men det var trots allt 145 butiker att gå igenom så det tog sin tid.

På vägen hem var trafiken ganska packad på motorvägen så vi svängde av för att äta och hamnade i vad som hade kunnat vara Asien. Det var little Saigon, Vietnam town och liknande kvarter överallt och alla männsikor vi såg var från Asien. Lasse fick för sig att det var som i ett South Parkavsnitt att asiater är lite luriga så då kunde vi inte äta där. Ingen av oss tycker så egentligen men det blev en "grej" just då så vi åkte vidare. Vid nästa ställe vi svängde in på var det samma sak så vi gav upp och körde ut på motorvägen igen. Det var då vi verkligen uppmärksammade att 99% av alla vi körde förbi eller som körde förbi oss hade asiatiskt påbrå. Efter att vi hade kört några kilometer byttes det asiatiska ursprunget ut mot sydamerikansk härstamning så då chansade vi på ett ställe där det fanns flera olika matställen. Vi hittade ett ställe som hette Gerry´s Grill vilket lät väldigt amerikanskt och helt rätt för kvällen. Vad tror ni mötte oss när vi kom in? Asiater! Det var en ulv i fårakläder eller en asiat i grillförkläde. Men då hade vi redan gått in genom dörren och det såg trevligt ut så det fick bli vårt middagsställe. Jag fick bränd tonfisk och Lasse fick en färglös nudelrätt med några ensamma räkor och torra fläskbitar. Vi lämnade så mycket på tallrikarna att vi blev erbjudna en kartong att ta med det i. Vi avböjde det erbjudandet och gick in till grannen istället. Cold stone creamery, en glassresturang där de gjorde glassen när man beställde. Själva glassen var redan klar men smaken blandades på ett kylbord så när vi beställde en smak som hette "Cookie doughn´t you want some" så lade de upp en kula (stor som två standardkulor i Sverige) vaniljglass och strödde över chokladpluppar, chokladsås och stora bitar av kakdeg som de sedan hackade och blandade runt tills det blev en färdig kula. Om ni någon gång åker till USA borde ni absolut leta upp ett sådant ställe för det är väl värt ett besök!

Som avslutning tänkte jag berätta om något som jag glömde igår. På hotellet där vi bor nu ingår det kvällssnacks så när vi kom igår tog vi varsitt glas vin och satte oss på uteplatsen vid matsalen. När vi hade suttit en stund och värmt oss i solen bestämde vi oss för att gå en sväng längs stranden på sjön som hotellet ligger vid. När vi var påväg tillbaka får Lasse syn på en sköldpadda som simmade förbi. Helt oväntat och hur häftigt som helst att plöstligt se en vild sköldpadda komma simmande. Vilket får mig att tänka på en sak som hände tidigare igår när vi var vid Golden Gatebron. Vi stod vid foten av bron och tittade ut mot Alcatrazön när jag ser något runt och blankt som guppar i vattnet, en säl! Så gullig som bara en säl kan vara simmade den runt där vid pirkanten men innan Lasse hann se den så dök den och simmade iväg så det blev inte ens en bild. Men sköldpaddan blev bevarad på film så den kommer vi minnas.

Fortsättning följer...

Nästan ofattbart att det är sjunde dagen här i USA, vi hann förstås inte vara här så många timmar första dagen så det är egentligen bara sjätte hela dagen här. Jag såg att Lasse hade skvallrat på Facebook om vad som händer idag. Ikväll svensk tid, förmiddag här, ska vi kasta oss in i en lufttunnel och känna på att "flyga" i en minut. Det ska vara samma känsla som när man hoppar fallskärm fast inomhus och mycket närmre marken.

Som jag hittills har stavat fel men nu har jag fått till det! Nu är vi alltså i San Francisco eller närmare bestämt i Oakland som ligger nästan 2 mil utanför stan så det är egentligen en egen stad. Hotellet är riktigt mysigt. Vi hade bokat ett rum som skulle ha City view, till skillnad från water view som kostade lite extra. Men när vi kom fram så visade det sig att det var inte utsikt mot stan utan mot motorvägen så vi bad att få byta, trots den extra avgiften, men de var fullbokade så som kompensation uppgraderade hon oss till en svit utan extra kostnad. Vi har fortfarande utsikt mot motorvägen men det hörs knappt eftersom AC:n brummar inne i rummet. San Francisco är verkligen en cool stad med riktigt branta backar och blomstrande buskar. Vi letade upp den brantaste backen i staden, den är så brant att man måste åka zickzack nerför som i en labyrint av blomsterrabbater. Så stod det åtminstone i guideboken men vissa backar som vi åkte i kändes betydligt mycket brantare, ibland såg det ut som att backen nästan hade 90 graders vinkel. Tur att bilen är automatväxlad för det luktade bränd koppling vid vissa backkrön från stackare som körde manuellt uppför eftersom det dessutom var kö i nästan varenda backe. Vi kommer stanna på det här hotellet en natt till för vi har en del planer för imorgon redan. De kommer jag inte avslöja ännu för jag gillar hybrisen jag får när jag ser hur många som faktiskt vill veta vad det är vi pysslar med här borta. Så: Fortsättning följer...

Tiden har sprungit iväg och det är redan måndag och vi har snart varit bortresta i en vecka. När man tänker på att måndagen snart är slut hemma i Sverige så känns det väldigt konstigt. Det är första gången jag är i ett land med tidsskillnad på mer än en timme. De gånger jag har varit inne på Facebook under helgen och sett att någon har skrivit om fest så har jag trott att det inte har uppdaterats sen kvällen innan men så kommer man på att när vi går upp här börjar folk redan göra kväll hemma... Idag blir det en runda här i Silicon Valley och förmodligen vidare till San Fransisco, solen skiner utan uppehåll varje dag så man behöver aldrig anpassa sina aktiviteter efter vädret. Möjligtvis åt andra hållet än det man är van vid hemma, man kan inte vara ute för länge för då blir man överhettad. Vi får se vad som händer!