Påväg till bilen efter jobbet imorse så luktade det verkligen sommar. Luften var inte iskall, buskar och träd stod i full blom och doftade ljuvligt. Då tänkte jag att "snart är det skolavslutning". Tankarna vandrade till mina egna skolavslutningar när jag var liten.

När skolavslutningen innebar början på ett tio veckor långt sommarlov med allt vad det innebar. Vakna tidigt, man var ju barn, slänga i sig frukost och hoppa upp på cykeln för att hinna hem till kompisen innan sommarlovsmorgon började på tv. Sedan var man ute hela dagarna, klättrade i träd och berg, lekte kurragömma och spenderade eftermiddagarna vid Yxningebadet.

Livet var lätt och roligt och det kändes som att sommarlovet höll på i en evighet, nästan en hel livstid. Jag minns att jag brukade längta tillbaka till skolan i slutet av sommarlovet. Så mycket att jag började göra egna mattetal att lösa och löste mycket korsord för att känna mig lite stimulerad. Men ju äldre man blev desto kortare kändes sommarlovet och plötsligt skulle man fylla sommarlovet med ett sommarjobb, vilket reducerade de lediga veckorna markant. Nu tio år efter mitt senaste "riktiga" sommarlov ser jag fram emot fyra veckor semester. Fyra veckor som kommer springa förbi i en rasande fart. Även om det fortfarande är lite känsla av sommarlov när man går ut från jobbet efter sista arbetspasset innan semestern. Det känns som att fyra veckor är oändligt långt och att man aldrig ska gå tillbaka till jobbet. Sen blinkar man och så står man där utanför dörrarna påväg in igen.

Kunde inte heller låta bli att tänka att om ungefär åtta år är det dags för den där fantastiska skolavslutningen igen, fast då sitter jag på åskådarbänken. Även om det känns kul så känns det samtidigt lite läskigt, men det är ju som sagt åtta år tills dess och det är ju en eeevighet, eller hur?