Nu har dataåldern verkligen gett mig ett slag i ansiktet, allting ska vara tidsbegränsat och styrt av klockan. Ingenting får vara för mycket eller för litet, uttrycket "think outside the box" känns plöstligt väldigt förlegat "get back in the box" är den moderna tidens valspråk. Visst man ska fortfarande vara unik och uppfinna nya saker och teorier, nytänkande och nyskapande men inom vissa gränser.

Du tänker för mycket, du känner för mycket eller du lever dig in i allting för mycket är något som jag hör titt som tätt från de i min närmaste omgivning. Jaha? Är det fel att analysera och tänka över allting mer än 3 sekunder eller att verkligen engagera sig i någonting och skratta, gråta och skrika för att få fram det man vill. Förut skulle man uttrycka sina känslor och ha ett levande kroppsspråk, men nu då? Nu ska man tona ner allting till en jämn nivå och helst ska man bara må så underbart bra hela tiden och tycka att allt är superkul. Även om det regnar, man har glömt sitt paraply och skor som läcker som ett såll. Visst allting har en positiv sida också för man kommer torka och man har ett hem att gå in i och man kan köpa nya skor. Men kan man inte bara få sätta sig ner och säga hur låg man känner sig och hur hemskt det är att vara genomvåt och kall? Eller få berätta om en riktigt hemsk dag på jobbet eller i skolan utan att någon klappar en på huvudet och säger: "det var nog inte så farligt, du känner nog att det är värre än vad det är"

Okej, så kanske det är men ibland kan det väl få vara så, eller? Är det så fel att tänka med känslorna ibland och gråta fast att alla ser eller bli riktigt upprörd och älta samma sak i en timme om och om igen? Även om det jag har varit med om är en småsak för någon annan kanske det var riktigt stort för mig, man måste acceptera att alla inte är lika och inte tänker och känner på samma sätt. Jag är en känslo människa som känner mer än jag tänker och det kan leda till många tårar ibland, men det är mina tårar och även om någon som är realist och teoretiker tycker att det verkar jobbigt så kanske det inte är det. Alla har sitt sätt att hantera saker som är jobbigt och så länge det inte skadar någon annan så är det inte fel.

Det jag vill säga är, att alla är olika och man måste respektera det även om man inte delar samma åsikt eller tankesätt. Man måste ge för att få och det gäller även respekt och acceptans.