Min mamma har alltid sagt att jag har så svårt för att vara ensam. Att jag alltid behövde bli underhållen när jag var liten och att jag ville att någon skulle leka med mig så jag inte behövde vara själv. Tyckte nog när jag fortfarande bodde hemma att det inte alls stämde, jag var ju ensam hemma varje dag när Lovisa och jag slutade olika tider och de jobbade. Men när jag sedan flyttade hemifrån så kröp det fram mer och mer att hon hade haft rätt hela tiden.

För det är en sak att vara ensam hemma en timme eller två och underhålla sig med tv eller internet, men varje dag... Det finns en anledning till att jag aldrig kan få min mobilräkning under 500kr längre. Nu bor jag inte ensam längre men det blir ändå en hel del dagar då jag är ensam hemma eftersom jag har en hel del vardagar ledigt när Lasse jobbar. Inga problem egentligen, jag brukar kunna fylla mina dagar ibland med hushållsarbete och ibland med tv, internet eller träning. Men så en dag så umgås man med någon och då verkar de där dagarna framför tv:n ganska tomma och meningslösa.

Telefon i all ära men det är ju sällan man känner att man har tid att sitta en hel eftermiddag i telefon med någon, oavsett vem det är. Men träffas man så är det som att tiden inte spelar någon roll, kanske för att man kan ta med sällskapet till tvättstugan om det skulle vara absolut nödvändigt eller så kan man plocka lite i köket under tiden man pratar. Vad vill jag nu ha sagt med allt det här svamlet? Jo, man borde träffa människor lite oftare och inte känna sig begränsad av avstånd. Handlar det om timslånga tågresor enkel resa eller liknande så är det självklart svårt att ta en dagstripp. Men en timme eller två i bil är ju ingenting om man faktiskt kan vara på plats i tio timmar. Om jag ser många år framåt i tiden och funderar på hur jag kommer tänka då "Jag ångrar att jag har lagt ut så mycket pengar på bensin när jag hade kunnat köpa så mycket för de pengarna, den där fåtöljen är ju så snygg." Eller: "Jag ångrar att jag inte åkte till min familj och mina vänner oftare bara för att spara pengar till den där löjliga fåtöljen." Nu sparar jag inte till en fåtölj men ni förstår poängen. Pengar är nödvändigt för att man ska kunna överleva, jag påstår inget annat men överflöd av pengar är inget måste. Nu väntar stora utgifter framöver och min inkomst kommer ju drastiskt att sänkas men vad är ett överflöd av sparpengar om man inte känner livsglädje. Om man väljer att spara istället för att leva vad sparar man då till?

Bättre att äta havregrynsgröt tillsammans än oxfilé ensam som Lukas Moodyson en gång sa ;)