Jag har nämligen ingen röst kvar...
Vet inte vad som har hänt men i fredags började jag bli hes under eftermiddagen sen blev det bara värre och värre, igår gick det ganska bra men idag är det en blandning av viskande och målbrotts toner när jag försöker prata. Har än så länge inte sagt så mycket för övriga familjen är ute med hunden så jag har bara "testat" rösten lite för mig själv, dricker te nu för att se om det kan mjuka upp stämbanden lite. Min teori är att det beror på pollenallergi eftersom jag inte har några andra förkylningssymtom, om det inte är något virus som har satt sig bara på stämbanden. Får väl se hur det utvecklar sig, hoppas att jag kan ha sista gympapasset imorgon för det är ju inte bara sista för terminen för min del är det ju också sista passet som ledare på ett tag framöver.

Igår var en bra dag, vi gick hem tidigt från Puls i fredagskväll för det var bara konstigt folk där så jag kunde vakna utvilad på morgonen. Träffade Cissi och Vincent för en fika på stan, hon fick även se lilla Gunnars (projektnamnet på bebisen) första porträtt. Sen blev det såklart en del bebisprat och namndiskussioner, försöker ändå hålla mig lite till andra samtalsämnen också så man inte glömmer bort att man är en egen person också inte bara blivande mamma.
Vi hade visserligen ett litet bakslag när vi stannade på Donken i Hageby eller Mirum som man tydligen ska säga nu. Valde helt fel kö och fick vänta så länge på maten att både jag och Lovisa höll på att få ett psykbryt. Sedan blev det en lugn eftermiddag i Bergshyddan.

Bästa på hela dagen var kanske ändå när Loreen sjöng Sverige till en vinst i Eurovision!!! Något som inte har hänt sedan 1900-talet (1999) så nu hoppas jag på att nästa års final går i Globen så vi enkelt kan åka och titta. Har redan sagt till mamma att vi vill ha barnvakt då och hon gick med på det. Vet inte om hon halvsov och bara sa ja till allt men ett löfte är ett löfte ;-)

Idag blir det ännu en tur till Bergshyddan för lite morsdagsfirande sen kanske jag kan lägga upp en bild på tröjan som jag har stickat till mig för mormor ska hjälpa mig att sy ihop den.

Som avslutning vill jag rikta en extra tack kram och puss till min älskade sambo som körde 16 mil för att titta på finalen med mig fast han var tvungen att åka klockan 7 imorse igen. Du är bäst!!

Vet inte om jag riktigt vågar hoppas ännu men det verkar ju faktiskt som att sommaren är här. Igår åkte jag till jobbet i capribyxor och bara en kofta över mitt linne och det var till och med varmt, underbart!
Hoppas på att det håller i sig, åtminstone veckan ut så jag kan få en fin helg nere i Norrköping och Gusum.
Känner att hjärnan arbetar otroligt långsamt nu eftersom jag fortfarande inte har ätit frukost fast jag gick upp för nästan en timme sedan så jag ska nog inte skriva mer nu för då riskerar det att bara bli utdraget svammel...

Min mamma har alltid sagt att jag har så svårt för att vara ensam. Att jag alltid behövde bli underhållen när jag var liten och att jag ville att någon skulle leka med mig så jag inte behövde vara själv. Tyckte nog när jag fortfarande bodde hemma att det inte alls stämde, jag var ju ensam hemma varje dag när Lovisa och jag slutade olika tider och de jobbade. Men när jag sedan flyttade hemifrån så kröp det fram mer och mer att hon hade haft rätt hela tiden.

För det är en sak att vara ensam hemma en timme eller två och underhålla sig med tv eller internet, men varje dag... Det finns en anledning till att jag aldrig kan få min mobilräkning under 500kr längre. Nu bor jag inte ensam längre men det blir ändå en hel del dagar då jag är ensam hemma eftersom jag har en hel del vardagar ledigt när Lasse jobbar. Inga problem egentligen, jag brukar kunna fylla mina dagar ibland med hushållsarbete och ibland med tv, internet eller träning. Men så en dag så umgås man med någon och då verkar de där dagarna framför tv:n ganska tomma och meningslösa.

Telefon i all ära men det är ju sällan man känner att man har tid att sitta en hel eftermiddag i telefon med någon, oavsett vem det är. Men träffas man så är det som att tiden inte spelar någon roll, kanske för att man kan ta med sällskapet till tvättstugan om det skulle vara absolut nödvändigt eller så kan man plocka lite i köket under tiden man pratar. Vad vill jag nu ha sagt med allt det här svamlet? Jo, man borde träffa människor lite oftare och inte känna sig begränsad av avstånd. Handlar det om timslånga tågresor enkel resa eller liknande så är det självklart svårt att ta en dagstripp. Men en timme eller två i bil är ju ingenting om man faktiskt kan vara på plats i tio timmar. Om jag ser många år framåt i tiden och funderar på hur jag kommer tänka då "Jag ångrar att jag har lagt ut så mycket pengar på bensin när jag hade kunnat köpa så mycket för de pengarna, den där fåtöljen är ju så snygg." Eller: "Jag ångrar att jag inte åkte till min familj och mina vänner oftare bara för att spara pengar till den där löjliga fåtöljen." Nu sparar jag inte till en fåtölj men ni förstår poängen. Pengar är nödvändigt för att man ska kunna överleva, jag påstår inget annat men överflöd av pengar är inget måste. Nu väntar stora utgifter framöver och min inkomst kommer ju drastiskt att sänkas men vad är ett överflöd av sparpengar om man inte känner livsglädje. Om man väljer att spara istället för att leva vad sparar man då till?

Bättre att äta havregrynsgröt tillsammans än oxfilé ensam som Lukas Moodyson en gång sa ;)

Påväg till bilen efter jobbet imorse så luktade det verkligen sommar. Luften var inte iskall, buskar och träd stod i full blom och doftade ljuvligt. Då tänkte jag att "snart är det skolavslutning". Tankarna vandrade till mina egna skolavslutningar när jag var liten.

När skolavslutningen innebar början på ett tio veckor långt sommarlov med allt vad det innebar. Vakna tidigt, man var ju barn, slänga i sig frukost och hoppa upp på cykeln för att hinna hem till kompisen innan sommarlovsmorgon började på tv. Sedan var man ute hela dagarna, klättrade i träd och berg, lekte kurragömma och spenderade eftermiddagarna vid Yxningebadet.

Livet var lätt och roligt och det kändes som att sommarlovet höll på i en evighet, nästan en hel livstid. Jag minns att jag brukade längta tillbaka till skolan i slutet av sommarlovet. Så mycket att jag började göra egna mattetal att lösa och löste mycket korsord för att känna mig lite stimulerad. Men ju äldre man blev desto kortare kändes sommarlovet och plötsligt skulle man fylla sommarlovet med ett sommarjobb, vilket reducerade de lediga veckorna markant. Nu tio år efter mitt senaste "riktiga" sommarlov ser jag fram emot fyra veckor semester. Fyra veckor som kommer springa förbi i en rasande fart. Även om det fortfarande är lite känsla av sommarlov när man går ut från jobbet efter sista arbetspasset innan semestern. Det känns som att fyra veckor är oändligt långt och att man aldrig ska gå tillbaka till jobbet. Sen blinkar man och så står man där utanför dörrarna påväg in igen.

Kunde inte heller låta bli att tänka att om ungefär åtta år är det dags för den där fantastiska skolavslutningen igen, fast då sitter jag på åskådarbänken. Även om det känns kul så känns det samtidigt lite läskigt, men det är ju som sagt åtta år tills dess och det är ju en eeevighet, eller hur?

Det har inte blivit något bloggande här på mycket länge, har inte funnits något att skriva om.
Vi gör mest vardagliga saker som att handla, städa och laga mat. Ibland hittar vi förstås på roligare grejer också men på några månader nu har jag inte alls haft bloggen i tankarna.

Men! Nu kommer det ju hända grejer framöver som borde dokumenteras, kanske inte så mycket för min skull på en blogg för mina minnen ska nog sparas på ett mer privat ställe där de kan vara mer detaljerade och intima.
Fast för de jag inte träffar eller pratar med varje dag, fast man kanske borde, så kan bloggen vara det näst bästa i detta "äventyr" som väntar framöver...

Jag kommer inte heller göra någon reklam för detta på Facebook utan jag litar på att den hederliga djungeltelegrafen gör sitt jobb. De som verkligen är intresserade kommer nog att hitta hit tillslut. Om det sen blir en eller tio har inte så stor betydelse för den, eventuellt, enda personen ska ändå få veta vad som händer och sker :)